Några veckor har gått sedan vi avslutade 2012 års
fotbollssäsong. För mig som tränare känns träningsuppehållet vi just nu är mitt
uppe i näst intill som något nödvändigt ont. Man vet inte riktigt vad man ska
sysselsätta sig med de kvällar som helt plötsligt blir lediga och abstinensen
efter att få ta sig ut på en fotbollsplan och träffa ett härligt gäng
fotbollskillar gör sig påmind väldigt snabbt.

Samtidigt är jag dock som sagt medveten om att ett
uppehåll är fullt nödvändigt. Man behöver ladda både de fysiska och de psykiska
batterierna från fotbollen om man ska vara redo att hålla energinivån uppe
under den ganska långa och mörka vinterperioden som snart är här. Som tränare
försöker jag utnyttja träningsledigheten åt att reflektera och utvärdera vad
som varit bra under året och vad som kan förbättras inför nästa. Jag försöker
organisera mina tankar och prioritera bland de nya idéer jag vill prova under
nästa säsong. Framförallt söker jag efter de ”stora småsakerna” som kan skapa ett
ännu större driv, en större glädje och ett ännu kraftigare engagemang från
spelarna i laget. För i min värld är det grundbultar för utveckling för alla
lag och spelare.

På tal om nya idéer så har säsongen som gått
innefattat en hel del nyheter. Jag personligen la åtminstone en av två
fotbollsskor på hyllan och prioriterade tränarsysslan istället för att spela
själv. Om jag verkligen brinner för något vill jag göra det till 100%, och
därför fanns det helt enkelt inte rum att dela tiden och energin mellan att
spela själv och att samtidigt vara tränare. Många tyckte mitt beslut var
konstigt, men såhär en säsong senare är jag än mer övertygad om att jag tog
rätt beslut. För jag känner att för mig personligen så är tränarrollen den del
inom fotbollen som är mest inspirerande, givande, utvecklande och utmanande att
ta sig an. Jag tränade ett lag även 2011, men där känner jag själv att mycket
blev lidande för att jag samtidigt spelade själv.

Laget jag tillsammans med min käre tränarkollega försökt utveckla i år var en
ny konstellation jämfört med förra året. Ett gäng som spelat i ett
P97-lag (mestadels killar födda 1998) gick samman med ett gäng som spelat
sjumannafotboll i en P99-serie och bildade en trupp på knappt 20 spelare som
skulle delta i en P98-serie under året. Detta blev klart runt en två månader
innan seriestart. Jag hade tidigare tränat P97-laget och tillsammans med
tränaren för P99-laget bildade jag en tränarduo för P98-truppen.

Första månaden tillsammans tränade vi inomhus i en
idrottshall. Den första träningsmatchen tillsammans spelade vi på konstgräs i
slutet av mars. Halva laget hade aldrig spelat elvamannafotboll tidigare och
laget hade alltså aldrig spelat match tillsammans innan detta tillfälle. Vi
ställde upp med en 4-3-3-uppställning där alla spelare fick individuella och
positionsanpassade instruktioner med vilka syftet var att få igång ett spel som
liknade den spelidé jag visste att jag ville jobba utifrån under året. En
kortpassningsorienterad spelidé där tanken är att involvera hela laget för att
vinna en spelyta i taget och om möjligt komma till avslut i spelyta 3. Vi
förlorade matchen, men det fanns en hel del positivt att ta med sig, och redan
då kommer jag ihåg att jag kände att vi kunde få ett riktigt roligt år och
åstadkomma någonting tillsammans.

En annan nyhet för året var att vi gick upp och
tränade tre gånger i veckan, istället för tidigare två som (alltid?) varit
standard för i princip alla lag i föreningen. Med facit i hand gav detta enormt
fint utslag, och näst intill samtliga spelare förbättrade sin närvaroprocent
gentemot föregående år. Detta trots att vi alltså hade betydligt fler
träningstillfällen än tidigare. Det är svårt att sätta fingret på en enskild
faktor som detta berott på, utan jag skulle istället vilja tala om en rad saker
som jag tror spelat in.

För det första så känner jag att jag
som tränare varit noga med att visa mitt engagemang för det vi håller på med.
Jag har försökt att alltid vara noggrann och vara tydlig med att jag tar det på
allvar, något jag tror är en förutsättning för att spelarna ska kunna göra
detsamma. Jag har knappt missat ett träningstillfälle under året och alltid
varit först på plats innan träningar och matcher och sist att lämna efteråt.
Jag har alltid försökt se till att ha välplanerade träningar och att
“dödtiden” mellan olika övningar blivit så kort som möjligt, detta
bland annat genom att rigga upp så mycket som möjligt före träningsstart. Jag
har också försökt hålla en levande hemsida med lite kort information inför
matcherna och ett ordentligt matchreferat efter desamma. Att datum och tider
för alla tillfällen vi träffas också finns tillgängliga på hemsidan har varit
en självklarhet.

Att vara tränare har detta året för mig varit mer som
en livsstil än som en hobby, det har funnits med mig i tankarna i princip hela
tiden, och mer eller mindre alltid haft prioritet ett. Detta har såklart gjort
att man fått göra avkall på en del andra saker men vill man åstadkomma något,
oavsett vad, är jag övertygad om att man måste lägga ner ett väldigt stort
engagemang och sätta prioritet ett på detta. Det går inte att tveka eller gå in
med 90-procentig inställning, då kommer spelarna du har runt omkring dig att
göra detsamma. Min övertygelse är att den inställning du begär av andra måste
du själv minst kopiera och kanske överträffa.

En annan sak som gjort mycket för lagsammanhållningen
är att alla spelare bytt om tillsammans före och efter träningarna, något som
inte har varit fallet tidigare år. Detta ger mellan en halvtimme och en timme
extra tillsammans vid varje träningstillfälle och detta gör såklart väldigt
mycket för gruppen. I omklädningsrummet har vi också haft vår egen lilla maskot
i form av en sjungande gris (lite mer krasst så är det en högtalare) som spelat
musik från vår egen Spotify-lista i samband med varje träning och match. Denna
lista har alla spelare kunnat gå in och lägga till låtar på själva. En sån här
sak kanske inte känns så viktig, men jag tror att den spelat sin lilla roll i
jakten på en starkare lagkänsla. I omklädningsrummet har kommentarerna om den
lille grisen varit många, och förmodligen har det pratats om den vid tidpunkter
när killarna träffats i skolan också. Jag är övertygad om att de små detaljerna
kan göra stor skillnad.

Vi har också haft en Facebook-grupp för laget där det bland annat lagts
upp lite bilder då och då, och jag tror det är viktigt för lagkänslan att hitta
vägar att förlänga just känslan av lagsammanhållning utanför de träningar och
matcher där man normalt träffas. Ett lag är man alla minuter varje dag, vecka
ut och vecka in, månad efter månad och år efter år. Inte bara under tre
träningar och en match i veckan.

Fortsättning följer…