Nu
har detta inlägg gått lite fram och tillbaka i tiden, ut på plan och in i mina
tankar, men om vi ska ta ett steg ut på plan igen så skulle jag även vilja
berätta några ord om ett av de roligaste inslagen för både fotbollsspelare och
fotbollstränare under året, nämligen seriematcherna. Jag skulle bara vilja ge
min syn på resultat kontra prestation inom ungdomsfotbollen först.

Utveckling
ska såklart ligga i fokus i barn- och ungdomsåldrarna. De fotbollsspelande
individerna ska bli bättre på plan, men även lära sig att fungera i en grupp
och att uppföra sig på ett bra sätt mot andra människor. Men jag tycker också att det är viktigt att
lära sig att vinna, och att lära sig att kämpa för att vinna. Man ska såklart
ha en idé om hur man ska spela fotboll och hur man vill att sina spelare ska
utvecklas som just fotbollsspelare, men samtidigt tycker jag att man måste
uppmuntra en bra karaktär, en karaktär som innebär att man ger allt för laget
och för sig själv för att försöka vinna matchen man spelar. Detta får såklart
inte ske på kostnad av utvecklingen som fotbollsspelare, men ibland går ”resultat
kontra utveckling”-debatten lite för långt. Att vinna blir nästan fult. Jag
tycker det kan gå hand i hand.

Missförstå
mig rätt, det går absolut inte alltid hand i hand, men jag tycker att det kan göra det. Jag har också känslan av
att det är lättare att bedriva träningar och få till en spelmässig utveckling i
en vinnande miljö. Det skapar en tro på det man gör och ett engagemang för
uppgiften om man lyckas vinna då och då.

Seriespelet
var det, ja. Föregående år hade det gått tungt för de bägge lagen vi nu slagit
ihop till ett P98. På totalt 28 matcher på två lag inbringades 16 poäng. Det
gjordes inte speciellt mycket mål och det släpptes in desto fler. Och det
började ganska tufft för oss det här året också. I seriepremiären mötte vi
nämligen ett för oss väldigt tufft lag och vi förlorade med 9-2 efter att vi i
princip varit totalt chanslösa, och vårt försök till att spela vårt spel
nerifrån backlinjen gjorde att våra motståndare bröt tidigt och vi hade det
jättetufft. En tung start på en ny säsong för ett gäng fotbollskillar som kom
från en säsong med övervägande förluster.

Till
andra matchen hade vi lagt mycket krut på att även hitta en spelidé i vårt
defensiva spel. Denna var mycket enkel och grundades mycket på att snabbt komma upp i press och att
hålla våra motståndare felvända så mycket som möjligt. Detta gjorde dock jättemycket
och vi ägde matchen mot ett lag som sedan slutade på andra plats i serien.
Tyvärr hade vi otroligt svårt med målskyttet, och trots 15 klara målchanser,
många av dessa rena frilägen, förlorade vi med 2-0. Det kändes dock som en
liten seger då prestationen var väldigt bra och något vi kunde jobba vidare på.

Sedan
hände det något. Vi började vinna. Före sommaruppehållet vann vi sex av de sju
matcherna vi hade kvar att spela, och fyra av dessa var också riktiga
”karaktärstestare” där vi lyckades ta hem segrarna med uddamålet. Det fanns
matcher av dessa där vi spelade jättefin fotboll helt utefter den spelidé vi
har. Det fanns också matcher där det inte fungerade lika bra, men även i dessa
matcher tror jag det finns ett värde i ett kunna kämpa sig till en seger. Att
visa inställning, moral och vilja kriga sig till vinsten. Att inte lägga sig
ner och dö. Det tycker jag vi måste komma ihåg även inom ungdomsfotbollen.
Resultat är absolut inte allt, men det är definitivt något. Framförallt för det
här laget som tidigare mest förlorat. Det var viktigt att få tillbaka tron på
att vi kunde lyckas.

Vi
plockade 18 poäng på vårens 9 matcher. På höstens 9 matcher plockade vi bara 12
poäng. Och resultaten betyder ju definitivt något, men absolut inte allt. För
under hösten har vi i flera matcher presterat en otroligt fin fotboll. Vi har
presterat både ett och två snäpp bättre, och i det fallet så kan man till viss
del köpa att man inte alltid får resultatet med sig. Tittar vi annars på lite
andra siffror så gjorde vi 21 mål under våren. Och trots två segrar mindre
under hösten gjorde vi där mer än dubbelt så många mål, 45 stycken.

Den
absoluta höjdpunkten under säsongen, och bland det bästa jag varit med om
överhuvudtaget i fotbollsväg, var höstens returmöte mot laget vi fick stryk mot
med 9-2 i premiären. Jag har inte ord för att beskriva vad jag kände när vi
hämtade upp 0-2 till 2-2 och i andra halvlek vände 2-3 till 5-3 mot ett lag som
var både äldre, kaxigare och mer välväxta än oss. Men som lag presterade vi en
fantastisk fotboll och spelade ut våra motståndare efter noter. Glädjen i laget
efter den matchen var grym efter att vi tagit oss an en oerhört tuff uppgift
och fullkomligt glimrat när vi genomförde den på bästa sätt. Det var 70 minuter
som ensamma var värda alla de timmar som man lagt ner under året. Och minnet av
den matchen hoppas jag att jag alltid kommer ha med mig, för det var något
alldeles speciellt.


sitter man då här nu och försöker sätta ord på alla tankar, några veckor efter
säsongen. Det gäller att hitta sitt eget sätt att fånga de bra tankar och idéer
man har i huvudet, tror jag, för rätt som det är är de borta. Och vilka tankar
och idéer som är bra vet man bara själv. Så länge man tror tillräckligt mycket
på något så tror jag att idén blir bra
på något vis. För har du tron på något kommer dem du leder ha lättare att få
tron. Och är det tillräckligt många under samma tak som tror på samma sak så
kommer den tanken eller idén förmodligen ha större chans att bli verklighet.

Om någon vecka drar vi igång vinterträningarna, och nog längtar man dit!