Blog Image

Tränarbloggen

Om bloggen

Denna blogg kommer användas som en typ av tränardagbok där jag kommer dela med mig av tankar, frågeställningar och reflektioner gällande allt som har med tränarskapet att göra. Mest för min egen skull men skulle det finnas någon som finner det jag skriver om intressant skulle det såklart vara extra roligt!

Jag som bloggar är 24 år gammal och ungdomstränare i fotboll.

Säsongen 2012 – Tankar och reflektioner (Del 3)

Övrigt Posted on Tue, October 23, 2012 19:29:29

Nu
har detta inlägg gått lite fram och tillbaka i tiden, ut på plan och in i mina
tankar, men om vi ska ta ett steg ut på plan igen så skulle jag även vilja
berätta några ord om ett av de roligaste inslagen för både fotbollsspelare och
fotbollstränare under året, nämligen seriematcherna. Jag skulle bara vilja ge
min syn på resultat kontra prestation inom ungdomsfotbollen först.

Utveckling
ska såklart ligga i fokus i barn- och ungdomsåldrarna. De fotbollsspelande
individerna ska bli bättre på plan, men även lära sig att fungera i en grupp
och att uppföra sig på ett bra sätt mot andra människor. Men jag tycker också att det är viktigt att
lära sig att vinna, och att lära sig att kämpa för att vinna. Man ska såklart
ha en idé om hur man ska spela fotboll och hur man vill att sina spelare ska
utvecklas som just fotbollsspelare, men samtidigt tycker jag att man måste
uppmuntra en bra karaktär, en karaktär som innebär att man ger allt för laget
och för sig själv för att försöka vinna matchen man spelar. Detta får såklart
inte ske på kostnad av utvecklingen som fotbollsspelare, men ibland går ”resultat
kontra utveckling”-debatten lite för långt. Att vinna blir nästan fult. Jag
tycker det kan gå hand i hand.

Missförstå
mig rätt, det går absolut inte alltid hand i hand, men jag tycker att det kan göra det. Jag har också känslan av
att det är lättare att bedriva träningar och få till en spelmässig utveckling i
en vinnande miljö. Det skapar en tro på det man gör och ett engagemang för
uppgiften om man lyckas vinna då och då.

Seriespelet
var det, ja. Föregående år hade det gått tungt för de bägge lagen vi nu slagit
ihop till ett P98. På totalt 28 matcher på två lag inbringades 16 poäng. Det
gjordes inte speciellt mycket mål och det släpptes in desto fler. Och det
började ganska tufft för oss det här året också. I seriepremiären mötte vi
nämligen ett för oss väldigt tufft lag och vi förlorade med 9-2 efter att vi i
princip varit totalt chanslösa, och vårt försök till att spela vårt spel
nerifrån backlinjen gjorde att våra motståndare bröt tidigt och vi hade det
jättetufft. En tung start på en ny säsong för ett gäng fotbollskillar som kom
från en säsong med övervägande förluster.

Till
andra matchen hade vi lagt mycket krut på att även hitta en spelidé i vårt
defensiva spel. Denna var mycket enkel och grundades mycket på att snabbt komma upp i press och att
hålla våra motståndare felvända så mycket som möjligt. Detta gjorde dock jättemycket
och vi ägde matchen mot ett lag som sedan slutade på andra plats i serien.
Tyvärr hade vi otroligt svårt med målskyttet, och trots 15 klara målchanser,
många av dessa rena frilägen, förlorade vi med 2-0. Det kändes dock som en
liten seger då prestationen var väldigt bra och något vi kunde jobba vidare på.

Sedan
hände det något. Vi började vinna. Före sommaruppehållet vann vi sex av de sju
matcherna vi hade kvar att spela, och fyra av dessa var också riktiga
”karaktärstestare” där vi lyckades ta hem segrarna med uddamålet. Det fanns
matcher av dessa där vi spelade jättefin fotboll helt utefter den spelidé vi
har. Det fanns också matcher där det inte fungerade lika bra, men även i dessa
matcher tror jag det finns ett värde i ett kunna kämpa sig till en seger. Att
visa inställning, moral och vilja kriga sig till vinsten. Att inte lägga sig
ner och dö. Det tycker jag vi måste komma ihåg även inom ungdomsfotbollen.
Resultat är absolut inte allt, men det är definitivt något. Framförallt för det
här laget som tidigare mest förlorat. Det var viktigt att få tillbaka tron på
att vi kunde lyckas.

Vi
plockade 18 poäng på vårens 9 matcher. På höstens 9 matcher plockade vi bara 12
poäng. Och resultaten betyder ju definitivt något, men absolut inte allt. För
under hösten har vi i flera matcher presterat en otroligt fin fotboll. Vi har
presterat både ett och två snäpp bättre, och i det fallet så kan man till viss
del köpa att man inte alltid får resultatet med sig. Tittar vi annars på lite
andra siffror så gjorde vi 21 mål under våren. Och trots två segrar mindre
under hösten gjorde vi där mer än dubbelt så många mål, 45 stycken.

Den
absoluta höjdpunkten under säsongen, och bland det bästa jag varit med om
överhuvudtaget i fotbollsväg, var höstens returmöte mot laget vi fick stryk mot
med 9-2 i premiären. Jag har inte ord för att beskriva vad jag kände när vi
hämtade upp 0-2 till 2-2 och i andra halvlek vände 2-3 till 5-3 mot ett lag som
var både äldre, kaxigare och mer välväxta än oss. Men som lag presterade vi en
fantastisk fotboll och spelade ut våra motståndare efter noter. Glädjen i laget
efter den matchen var grym efter att vi tagit oss an en oerhört tuff uppgift
och fullkomligt glimrat när vi genomförde den på bästa sätt. Det var 70 minuter
som ensamma var värda alla de timmar som man lagt ner under året. Och minnet av
den matchen hoppas jag att jag alltid kommer ha med mig, för det var något
alldeles speciellt.


sitter man då här nu och försöker sätta ord på alla tankar, några veckor efter
säsongen. Det gäller att hitta sitt eget sätt att fånga de bra tankar och idéer
man har i huvudet, tror jag, för rätt som det är är de borta. Och vilka tankar
och idéer som är bra vet man bara själv. Så länge man tror tillräckligt mycket
på något så tror jag att idén blir bra
på något vis. För har du tron på något kommer dem du leder ha lättare att få
tron. Och är det tillräckligt många under samma tak som tror på samma sak så
kommer den tanken eller idén förmodligen ha större chans att bli verklighet.

Om någon vecka drar vi igång vinterträningarna, och nog längtar man dit!



Säsongen 2012 – Tankar och reflektioner (Del 2)

Övrigt Posted on Tue, October 23, 2012 19:23:50

När
vi ändå är inne och pratar lagsammanhållning så känns det som ett bra tillfälle
att hoppa tillbaka till mitten av april, då vårt lag tillsammans med
föreningens F98- och P00-lag var iväg på träningsläger tillsammans under fyra
dagar. Dessa fyra dagar innebar ett enormt lyft för lagandan för oss och vi
kunde inte fått ett bättre avstamp inför seriesäsongen.

Vi
åkte iväg med buss en torsdagseftermiddag och vid ankomst till vandrarhemmet i
Höganäs i Skåne inkvarterade vi oss i flerbäddsrum där vi ledare bestämt vilka
som bodde med vilka. Första kvällen hade vi ett kort teoripass där vi pratade
lite om kost och vikten av att förbereda sig på ett bra sätt, och då givetvis
också om hur man förbereder sig på
ett bra sätt.

Andra
dagen märkte alla direkt att vi skulle få ännu mer motion än vi trodde under
långhelgen. Avståndet till träningsplanen var nämligen närmare fyra kilometer,
och ingen buss hade vi kvar på plats. Bara att gilla läget, och det i efterhand
tror jag det här var bättre än att ha planen runt knuten. Detta eftersom alla
tvingades anstränga sig lite extra, och tiden mellan boendet och planen kunde
användas till lite annat. Sista dagen fick killarna i smågrupper bland annat
komma på en varsin målgest som de sedan fick visa upp för resten av laget vid
träningens slut, som en rolig grej.


lördagen hade vi en träningsmatch inplanerad på eftermiddagen, så då stannade
vi kvar runt vandrarhemmet på förmiddagen och genomförde en del
samarbetsövningar som var både nyttiga och inbjöd till en hel del skratt. Överlag
var det väldigt positivt för hela laget att komma iväg tillsammans och få umgås
så tätt ihop under några dagar. Samtidigt gjorde närvaron av de andra lagen att
det blev lite extra stoj och stim, vilket också kändes positivt.

Sista
dagen på träningslägret kan jag titta tillbaka och säga att vi hade en riktig
nyckelsekvens för hur resten av säsongen skulle gestalta sig. Så kändes och känns det fortfarande. Det var trötta ben, sega huvuden och lite allmänt gnälligt och ynkligt på
lägrets sista träningspass den där förmiddagen. Många började vika ner sig och
ville inte riktigt anstränga sig längre. Då samlade vi ihop gänget, sa några
väl valda ord som i princip gick ut på att det fanns två möjliga val. Antingen
bita ihop, hänga i och köra på eller att ge upp och sätta sig vid sidan. Alla
valde det första, och vilken träning vi fick. Helt fantastisk inställning och
där tror jag många kände att man ibland måste anstränga sig lite extra för att
komma någonstans. Allting är inte alltid toppen och går inte alltid som på
räls. Samtidigt slöts även gruppen samman än starkare när vi efter träningen
kunde konstatera att vi klarat av att göra det här tillsammans.

Det
hade varit intressant att ha ett litet fönster man kunde kika in och se vad som
hade hänt om vi låtit träningen flyta på och låtit killarna fortsätta vika ner
sig och lämna över ansvaret på varandra. Jag tror inte vi hade fått samma
utveckling som vi fått under året, och jag återupprepar att jag är övertygad om
att det är de små detaljerna och ögonblicksbesluten som gör att saker och ting
blir som de blir.

Det
finns såklart säkert även motsatta exempel. Ögonblicksbeslut man tar när man är
”mitt uppe” i det och som man senare inser nog inte var så kloka. Där gäller
det att ta lärdom och göra det bättre nästa gång, för tyvärr kan man ju aldrig
göra om det. Ett exempel jag har här plockar jag från näst sista seriematchen
under årets säsong. Allting gick emot oss. Nästan halva laget anlände till
matchen runt 20 minuter före avspark, och allt kändes stressigt och lite
småjobbigt. (Det där är en sak jag är medveten om att jag måste förbättra i mitt ledarskap, att
hålla lugnet och inte låta det påverka för mycket om allt inte blir som tänkt
och förutsättningar förändras.)

Hur
som helst, ”allt” gick emot oss. Vi skapade chans på chans på chans. Stolpe,
ribba, målvakt och utespelare på mållinjen var i vägen. Vår motståndare gjorde
mål från 45 meter. Vår motståndare tog med sig bollen med handen och gjorde
mål. Vi fortsatte skapa chanser utan utdelning. Bollen studsade fel, vi fick
inte med oss någonting. Alla som har erfarenhet från fotboll eller egentligen
vilken lagidrott som helst känner säkert igen det här. Ibland har man allt emot
sig och ingenting med sig. Ibland har man istället allting med sig, men det gör
det inte mindre frustrerande när allting går emot.

I
paus var frustrationen stor och det gjorde att jag tog ett ögonblicksbeslut som
var mindre bra. Jag lät frustrationen gå ut över spelarna och var alldeles för
hård i mitt snack. För med lite distans var vi inte jättedåliga, allting gick
bara emot. Och det kan man inte alltid riktigt påverka i alla lägen, det ligger
något djupare i det där. I början av matchen lyckades vi till och med spela
utefter vår spelidé på ett riktigt bra sätt, men i mitt huvud var det borta
just då. Några timmar senare när man reflekterade över matchen, spelarna och
sig själv var det dock ganska tydligt för mig att jag hade varit alldeles för
tuff och för hård, och spelarna fick ta en del oförtjänt ”skit” i paus.

I och med att jag själv
insåg att jag gjorde fel var det bara en sak att göra. På träningen dagen efter
inledde jag med att be om ursäkt och härliga killar som man har att göra med så
accepterade alla ursäkten. Jag tror det är viktigt att kunna erkänna sina fel
även som tränare, jag tror det finns många som har lite för mycket prestige
även gentemot sitt eget lag. Man måste kunna be om ursäkt om man gjort fel, vilken
roll man än har. Sedan är det såklart extremt viktigt att misstaget inte
upprepas, för tvingas man be om ursäkt en eller två gånger till för samma sak
tror jag det är risk att spelarna börjar tappa förtroende. Hur som helst kan
jag säga att jag aldrig kommer gå i den här fällan igen, vilket humör jag än är
på kommer jag tänka efter en gång extra innan jag bestämmer mig för vad som ska
få komma ut ur munnen. Ibland måste man kritisera, men hur ”dåligt” man än
tycker något är så bör man nog vakta sina ord, framförallt när det gäller ungdomar. För den
sekunden glädjen försvinner från fotbollen är man farligt ute. Kritik ska också alltid vara konstruktiv, annars stjälper man nog mer än man hjälper.



Säsongen 2012 – Tankar och reflektioner (Del 1)

Övrigt Posted on Mon, October 22, 2012 18:18:13

Några veckor har gått sedan vi avslutade 2012 års
fotbollssäsong. För mig som tränare känns träningsuppehållet vi just nu är mitt
uppe i näst intill som något nödvändigt ont. Man vet inte riktigt vad man ska
sysselsätta sig med de kvällar som helt plötsligt blir lediga och abstinensen
efter att få ta sig ut på en fotbollsplan och träffa ett härligt gäng
fotbollskillar gör sig påmind väldigt snabbt.

Samtidigt är jag dock som sagt medveten om att ett
uppehåll är fullt nödvändigt. Man behöver ladda både de fysiska och de psykiska
batterierna från fotbollen om man ska vara redo att hålla energinivån uppe
under den ganska långa och mörka vinterperioden som snart är här. Som tränare
försöker jag utnyttja träningsledigheten åt att reflektera och utvärdera vad
som varit bra under året och vad som kan förbättras inför nästa. Jag försöker
organisera mina tankar och prioritera bland de nya idéer jag vill prova under
nästa säsong. Framförallt söker jag efter de ”stora småsakerna” som kan skapa ett
ännu större driv, en större glädje och ett ännu kraftigare engagemang från
spelarna i laget. För i min värld är det grundbultar för utveckling för alla
lag och spelare.

På tal om nya idéer så har säsongen som gått
innefattat en hel del nyheter. Jag personligen la åtminstone en av två
fotbollsskor på hyllan och prioriterade tränarsysslan istället för att spela
själv. Om jag verkligen brinner för något vill jag göra det till 100%, och
därför fanns det helt enkelt inte rum att dela tiden och energin mellan att
spela själv och att samtidigt vara tränare. Många tyckte mitt beslut var
konstigt, men såhär en säsong senare är jag än mer övertygad om att jag tog
rätt beslut. För jag känner att för mig personligen så är tränarrollen den del
inom fotbollen som är mest inspirerande, givande, utvecklande och utmanande att
ta sig an. Jag tränade ett lag även 2011, men där känner jag själv att mycket
blev lidande för att jag samtidigt spelade själv.

Laget jag tillsammans med min käre tränarkollega försökt utveckla i år var en
ny konstellation jämfört med förra året. Ett gäng som spelat i ett
P97-lag (mestadels killar födda 1998) gick samman med ett gäng som spelat
sjumannafotboll i en P99-serie och bildade en trupp på knappt 20 spelare som
skulle delta i en P98-serie under året. Detta blev klart runt en två månader
innan seriestart. Jag hade tidigare tränat P97-laget och tillsammans med
tränaren för P99-laget bildade jag en tränarduo för P98-truppen.

Första månaden tillsammans tränade vi inomhus i en
idrottshall. Den första träningsmatchen tillsammans spelade vi på konstgräs i
slutet av mars. Halva laget hade aldrig spelat elvamannafotboll tidigare och
laget hade alltså aldrig spelat match tillsammans innan detta tillfälle. Vi
ställde upp med en 4-3-3-uppställning där alla spelare fick individuella och
positionsanpassade instruktioner med vilka syftet var att få igång ett spel som
liknade den spelidé jag visste att jag ville jobba utifrån under året. En
kortpassningsorienterad spelidé där tanken är att involvera hela laget för att
vinna en spelyta i taget och om möjligt komma till avslut i spelyta 3. Vi
förlorade matchen, men det fanns en hel del positivt att ta med sig, och redan
då kommer jag ihåg att jag kände att vi kunde få ett riktigt roligt år och
åstadkomma någonting tillsammans.

En annan nyhet för året var att vi gick upp och
tränade tre gånger i veckan, istället för tidigare två som (alltid?) varit
standard för i princip alla lag i föreningen. Med facit i hand gav detta enormt
fint utslag, och näst intill samtliga spelare förbättrade sin närvaroprocent
gentemot föregående år. Detta trots att vi alltså hade betydligt fler
träningstillfällen än tidigare. Det är svårt att sätta fingret på en enskild
faktor som detta berott på, utan jag skulle istället vilja tala om en rad saker
som jag tror spelat in.

För det första så känner jag att jag
som tränare varit noga med att visa mitt engagemang för det vi håller på med.
Jag har försökt att alltid vara noggrann och vara tydlig med att jag tar det på
allvar, något jag tror är en förutsättning för att spelarna ska kunna göra
detsamma. Jag har knappt missat ett träningstillfälle under året och alltid
varit först på plats innan träningar och matcher och sist att lämna efteråt.
Jag har alltid försökt se till att ha välplanerade träningar och att
“dödtiden” mellan olika övningar blivit så kort som möjligt, detta
bland annat genom att rigga upp så mycket som möjligt före träningsstart. Jag
har också försökt hålla en levande hemsida med lite kort information inför
matcherna och ett ordentligt matchreferat efter desamma. Att datum och tider
för alla tillfällen vi träffas också finns tillgängliga på hemsidan har varit
en självklarhet.

Att vara tränare har detta året för mig varit mer som
en livsstil än som en hobby, det har funnits med mig i tankarna i princip hela
tiden, och mer eller mindre alltid haft prioritet ett. Detta har såklart gjort
att man fått göra avkall på en del andra saker men vill man åstadkomma något,
oavsett vad, är jag övertygad om att man måste lägga ner ett väldigt stort
engagemang och sätta prioritet ett på detta. Det går inte att tveka eller gå in
med 90-procentig inställning, då kommer spelarna du har runt omkring dig att
göra detsamma. Min övertygelse är att den inställning du begär av andra måste
du själv minst kopiera och kanske överträffa.

En annan sak som gjort mycket för lagsammanhållningen
är att alla spelare bytt om tillsammans före och efter träningarna, något som
inte har varit fallet tidigare år. Detta ger mellan en halvtimme och en timme
extra tillsammans vid varje träningstillfälle och detta gör såklart väldigt
mycket för gruppen. I omklädningsrummet har vi också haft vår egen lilla maskot
i form av en sjungande gris (lite mer krasst så är det en högtalare) som spelat
musik från vår egen Spotify-lista i samband med varje träning och match. Denna
lista har alla spelare kunnat gå in och lägga till låtar på själva. En sån här
sak kanske inte känns så viktig, men jag tror att den spelat sin lilla roll i
jakten på en starkare lagkänsla. I omklädningsrummet har kommentarerna om den
lille grisen varit många, och förmodligen har det pratats om den vid tidpunkter
när killarna träffats i skolan också. Jag är övertygad om att de små detaljerna
kan göra stor skillnad.

Vi har också haft en Facebook-grupp för laget där det bland annat lagts
upp lite bilder då och då, och jag tror det är viktigt för lagkänslan att hitta
vägar att förlänga just känslan av lagsammanhållning utanför de träningar och
matcher där man normalt träffas. Ett lag är man alla minuter varje dag, vecka
ut och vecka in, månad efter månad och år efter år. Inte bara under tre
träningar och en match i veckan.

Fortsättning följer…



En presentation

Övrigt Posted on Mon, October 22, 2012 17:51:01

Hej och hjärtligt välkommen till bloggen!

Denna blogg är tänkt att fungera som någon slags “tränardagbok” där jag tänker skriva ned mina tankar och reflektioner kring mitt stora intresse, nämligen att vara fotbollstränare. Detta är främst för min egen skull, men kan kanske samtidigt vara intressant för andra som delar mitt intresse. Förhoppningsvis så lämnar du som läser kommentarer på det som skrivs, för jag älskar att höra andras idéer och tankar. Det är ofta så man själv får nya “inputs” och inslag i sitt eget tränarskap. Innehållet på bloggen kommer förmodligen vara väldigt skiftande med allt från rena ledarskapsfrågor till tekniska detaljer. Men allt kommer på något sätt att ha koppling till min roll som ungdomstränare i fotboll.

Vem är då jag som bloggar? Jag heter Joel, bor i Ljungby och är fotbollstränare för ett härligt P98-lag i en förening som heter Lagans AIK. Jag har också ett uppdrag som lokal spelarutbildare åt Smålands FF, vilket innebär att jag i “mitt” område ansvarar för samlingar såsom Tematräningar och Utbildningsläger vilka genomförs i SmFF:s regi. Just nu studerar jag också sista året av tre på en utbildning som går under namnet Coaching & Sport Management.

Hoppas att ni som delar mitt intresse kommer finna läsningen intressant. Välkommen åter!